Automatskrift – Mitt sätt att kanalisera musik som låtskrivare ♥

Nedan följer nu en del av en relativt privat berättelse. Ofta är jag personlig. Men sällan privat. Dock har jag kommit att inse att denna del av min historia, mycket väl kan vara till hjälp för någon annan som just nu sitter i samma situation som jag en gång gjorde.

Därför skriver jag. Privat. Ärligt. Rått och Öppet om min konstnärliga resa som musiker och låtskrivare – ikväll.

Den senaste modulen i utbildningen jag just nu går handlade om automatskrift. Jag fullkomligt älskar att studera och kommer nog göra det på ett eller annat sätt under resten av mitt liv, vid sidan av mitt yrke som Energiterapeut och Artist. För blir man någonsin fullärd? Njae.. Knappast va.. Hela livet går ju ut på att lära. Växa. Utvecklas och expandera.. eller? Åtminstone för mig ♥

Hur som helst. Modulen handlade om Automatskrift. Det vill säga; Att låta ordet flöda genom pennan av sig själv. Att överlämna sin tillit totalt till ödet, den högre intelligensen, källan, universum eller vad som nu passar den skrivande ifråga.

Detta sätt att kanalisera ligger mig oerhört varmt om hjärtat. För alltid har jag skrivit – och alltid har jag älskat känslan av ännu en ny anteckningsbok! Att vika upp pärmen för första gången och insupa doften av orört pappersark..

Dock har jag inte varit medveten om att det just varit automatskrift jag pysslat med. Jag har inte vetat att det hade ett namn. När man låter pennan styra. När man kastar hjärtat framför och springer efter.

Skrivit sedan alltid

För mig har skrivandet under större delen av mitt liv mest bestått av dikter och kortare berättelser, fram till för två år sedan då musiken äntligen kom igenom!

Jag som studerat konstnärligt skapande på både musikhögskola och folkhögskola, hade förväntningar på mig när det kom till skrivande, som jag inte alls kunde leva upp till. Enligt mig själv. Hur mycket jag än ville. Uppfattningar om hur saker och ting skulle gå till – och framförallt LÅTA, förlamade min kreativa nerv totalt.

Vem skulle vilja höra något som kom ifrån mig? Jag kände ju knappt någon som ens uppskattade den musik jag lyssnade på i smyg hemma. Min smak matchade inte den konstnärsakademiska trenden och i samband med det ägnade jag otaliga timmar åt att skämmas över mig själv och för musiken mitt hjärta brann för. Jag skämdes och gömde noggrant de toner som bar egenskapen att sätta mig i trans på två sekunder.

Hade jag där och då blivit satt i kontakt med mediala lärare istället för dem som kämpade med mig i skolan, kanske min resa fram till idag hade blivit något kortare och mindre smärtsam. Men å andra sidan önskar jag ingen del av den resan ogjord nu. För den har givit mig långt mycket mer än vad den tagit ifrån mig! Och jag vore verkligen inte densamma utan den. Jag vore kanske inte ens här.

Den inre rösten

Men någonstans där i kaoset, när jag valde att stiga in i showbusiness och därmed ställa in gitarren i garderoben, visste jag ändå att tiden skulle komma då den skulle åka fram igen. För att då stanna framme för gott.

Efter några år i showscenens förtrollande, hysteriska världar sa kroppen ifrån. Så som sig bör. En historia jag delar i ett annat inlägg, en annan gång.

Detta ledde till att jag tillslut klev av karusellen. Alldeles försent – tyckte min kropp som därefter gav mig en ordentlig åktur, i samband med att jag började studera energimedicin.

Det inre genombrottet

Smärtan som tog sig till olika uttryck i min sargade kropp och före detta arbetsredskap, försatte mig i ett tillstånd där inget gick att hålla inne längre. Ingen sanning gick att försköna och ingen känsla gick längre att dölja.

Då kom musiken. Om de sena kvällarna i februari. Framför ett tänt ljus i ett nedkylt uterum.

Och inget lät som jag trodde att det skulle göra. Som jag trodde att det BORDE göra. Men något sa mig så tydligt där och då – att allt var precis som det skulle. Det som skrevs skulle inte röras. Inte ändras om. Det som krafsades ned skulle låtas stå.

Detta var vad som fick min skrivkramp att släppa; Känslan av att det som skrevs så snabbt under dessa stunder, på något sätt var heligt. Det var inte kopplat till mig som person och därför kunde jag plötsligt lägga all tidigare prestige åt sidan. Insikten bestod alltså i att musiken och min identitet inte längre var detsamma. Musiken var musiken. Och jag var.. en kanal.

Sedan dess har det nu hunnit rinna en hel del tid under broarna och musiken har flödat med den.

Det som dock är tydligt, är hur kanaliserandet inte följer de “klassiker” som för många fungerar mer som regel än undantag; Perioderna då musiken skrivs. Ur mig kommer sällan någonting alls då starka känslor uppträder i mitt system. Berättelserna kring hur låtskrivare komponerar som bäst när de nästintill dränks i sorg eller saknad, är ju annars i princip oräkneliga.  Och det är också detta som gör att sätten att skapa – kan skiljas åt.

Kanalisera gör man i meditativa tillstånd, då det känslomässiga havet ligger lugnt och kanalen till sin egen och världens stora själ därmed ligger öppen och klar. Det som kommer igenom, kommer då ofta relativt snabbt och känslan av att det inte “enbart är jag själv som skriver” – är uppenbar.

Ofta vet man inte heller vad eller vem det handlar om, förrän kreationen är klar. Vilket den blir relativt snabbt i detta avseende.

Sedan detta sätt att skapa blev min vardag, har jag sällan jobbat med en låt längre än 1 timme. OCH – Musik och Text kommer dessutom alltid hand i hand. De föder varandra.

Signalen

Före det är tid för mig att kanalisera något nytt, är det som att jag får en startsignal;

– “Kack knack! Vid nästa lugna stund, ber vi dig göra dig redo för oss att sjunga genom dig Anna”
Signalen kan komma på de mest märkliga sätt; Ofta är den en doft som uppträder för mitt inre, i en helt ologisk situation. Som när jag exempelvis skrev min debutsingel Svalors Hemlighet, då doften av syrenblommor fullkomligt tog över mina sinnen – i mitten av FEBRUARI.

För mig är dofter likväl som känslor av olika texturer typiska triggers/verktyg, som kan förflytta mig mellan tid och rum. Och ofta förflyttas jag tillbaka, relativt långt i tiden. Ibland till stunder i mitt eget liv, ibland till stunder långt före det.

Är detta inte magi – så säg?

Jag är så tacksam över att få uppleva och vara en del av dessa sensationer och processer – och hoppas att jag längre fram även kommer få chansen att inspirera och stödja själar som är fast i det jag en gång var; De konstakademiska trenderna. Skrivkrampen och skammen över vad den inre lågan råkar brinna för!

En stor kram och ett stort tack för att jag fick dela denna del av mig med dig.

Kanske skänkte dig stunden något viktigt, eller bara några extra andetag före läggdags, vilket i sig självklart inte är att förkasta ♥

Önskar dig en skön fortsatt sista timme på detta dygn och en god natt. Om några dagar släpper jag min andra EP: Höstsonater. Jag kan knappt berga mig..!

Fram tills dess finns diverse annat smått och gott att lyssna till på spotify för den nyfikne.

Med värme och klarhet.

Anna


 

3 reaktion på “Automatskrift – Mitt sätt att kanalisera musik som låtskrivare ♥

  1. ”Och inget lät som jag trodde att det skulle göra. Som jag trodde att det BORDE göra. Men något sa mig så tydligt där och då – att allt var precis som det skulle. Det som skrevs skulle inte röras. Inte ändras om. Det som krafsades ned skulle låtas stå.” Åh, precis så känner jag för mina skisser/teckningar.. att de ska få vara precis som de blir…så förlösande att tilllåta sig så…🦋❤️ Din berättelse var fin… din sanning ~ vår inspiration ! Tack…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *